Idag var jag i Uppsala en sväng. Ett paket från Campadre med en jacka i hade råkat hamna i Uppsala till gamla adressen (jag hade glömt ändra min adress, helt enkelt...), så jag åkte på en bebisfri tripp för att hämta ut det.
Jag kände mig alldeles pirrig i hela kroppen när jag gick på Uppsalas kullerstenar igen. Så många minnen jag har från den staden, så många fina, de flesta fina faktiskt. De flesta pre-bebis, inte så många post-bebis. Uppsala känns verkligen hemma, och kanske hamnar vi åt det hållet igen, om ett par år. Inte just Uppsala, men kanske runtomkring. Åkte vägen från Sala till Uppsala och slogs av hur underbart vackert det är... Jag är nog ingen stadstjej, känner ibland hur hjärtat värker efter närheten till skogen, eller åtminstone landet. Att gå på långpromenad på grusvägar istället för trottoarer, plocka blommor som inte är gråa av damm, titta på kor... Jag vill nog att E ska få växa upp som jag och J har gjort, med en egen pulkabacke bakom huset, kunna lära sig cykla på gatan utanför utan att oroa sig för bilar som kör förbi i full fart, bygga kojor i träd och få ha dem i fred.
Vi drömde oss bort på Hemnet förut, en sekelskiftesvilla i en liten ort med mindre än en timmes pendlingsavstånd till Stockholm. Det vore perfekt. Åtminstone om ett par år. Nu blir det storstadsliv och tunnelbaneåkande för hela slanten ett par år, och E får väl dela pulkabacke med vår granne gangsterbossens lilla tjej. De verkar ju, trots svartklubbsägandet och så, rätt trevliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar