Dagarna efter E kommit var jag helt galen. Lycklig över att hon äntligen kommit, att hon var helt perfekt och så underbart vacker och att hon var vår. Samtidigt var jag supernojjig över att hon skulle sluta andas och vågade knappt sova, och oroade mig över att andra saker skulle hända som kunde leda till att vi förlorade henne. Jag grät oerhört många tårar över detta.
Den där rädslan och de där tårarna försvann ett tag, men nu är de tillbaks igen. Jag gråter inte lika mycket, tårarna hade nog med post-förlossningshormonerna att göra. Men jag oroar mig helt galet mycket. Kanske beror det på att vi precis köpt en bil, och jag funderar mycket på att krocka och på alla andra galna människor som finns i trafiken och som närsomhelst kan köra in i en bakifrån. Försöker bena ur alla tankar med min psykologsambo, det går ganska bra. Acceptera att oron finns där. Försöker kontrollera den och hindra den från att spåra ur, så att jag inte blir alldeles OCD-ig.
Usch, jag har varit så lipig, gråtit för allt och inget, men på sistone har det blivit bättre, hoppas det fortsätter så. Och att det går över för dig!
SvaraRaderaHon har en riktig liten uppnäsa min tjej :)