Det är med både sorg och lycka i hjärtat jag inser att E älskar att äta riktig mat, och mer och mer börjar dissa bröstet till förmån för annat. Hon är snart sex månader, och ska självklart äta mat precis så som hon gör. Men amningen... åh vad fint det har varit! Min älskade lilla gumma, så många timmar vi har ammat. Så många tårar jag grät i början när det inte fungerade och hon bara skulle hålla på och krångla. Det gjorde ont, hon smackade i sig luft och fick kolik och jag grät igen. Efter ett tag blev det bra, och sedan har det fungerat så otroligt bra. Att amma är bland det finaste jag har varit med om i hela mitt liv. Stunderna tillsammans med henne, åh jag börjar gråta...Nu är det ju inte så att hon slutat amma totalt och helt tvärt. Nej, vi ammar ju fortfarande, men betydligt färre och kortare stunder, och nästan ingenting på kvällar och nätter. Igår fick vi till och med blanda ersättning och ge på flaska för att hon vägrade att ligga vid bröstet... Det gör ont i en mamma, att blanda ersättning när man vet att man har massor att ge. Men jag kan samtidigt inte tvinga henne. I takt med att hon smakat riktig mat mer och mer, har hon ammat mindre och mindre, och det är ju precis så det ska vara. Hon har varit tidig med det mesta, så det är ingen överraskning att hon är tidig med maten också. Idag åt hon en jättemycket morotspuré. Jag hade kryddat den med salvia, vitpeppar och slängt i en stor sked osaltat smör, det var tydligen riktigt gott :)
Älskade unge. Jag visste inte att man kunde älska en annan människa på det här sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar