Hjärta

Mitt lilla hjärta har äntligen funnit ro och sovit i snart två timmar! Jag är så tacksam, och jag tror att hon mår bättre av det också. Blir så många vakna timmar för henne som är fyllda med så mycket intryck, hon behöver säkert smälta dem och så orkar hon lite till sen.

Nu tror jag dock hon är på väg att vakna, skruvar på sig och är allmänt rolig :)

Åh ja ja ja

I maj kommer mina systrar hit och besöker oss, åh vad jag längtar nu! Ska bli så mysigt att umgås med dem. Det känns så viktigt att våra familjer får umgås med E just nu, och självklart är det fantastiskt skönt att bli avlastad och kunna vara lite fri en stund.

Förresten, guuuud så vacker Kate Middleton var! Klänningen, håret, sminkningen... Allt var så vackert! Känner min sunkigast värre i tröja med mjölkfläckar och håret på ända. Mjau :)

Tvättmaskin

Vi har fått en tvättmaskin, och jag tror att livet kommer kännas lite lite lättare med den. Istället för diskmaskinen får vi alltså en tvättmaskin, J föreslog att vi även skulle kunna diska i tvättmaskinen, men även om jag hade velat testa tror jag inte att det kommer att lyckas...

- - - -
Nu har jag precis hängt ut första maskinen tvätt, det känns högtidligt på något vis :) E satt och tittade på all den färgglada tvätten som kom upp på tvättställningen, hon kommer nog gilla tvättmaskinen hon också :) Nu verkar det som att hon slumrar till i babyskyddet. Vi kollar på det kungliga bröllopet i Storbrittannien idag, hon verkar tycka att det är lagom roligt haha... Inte mig emot dock, kanske kan jag få lite lugn och ro en stund om hon slumrar lite. Tyvärr är hon inne i en aldrig-nöjd-period, sover sällan om dagarna och då bara i korta perioder om en kvart och sådär. Det leder till en väldigt trött och irriterad Lina, eftersom jag inte hinner fixa med nånting alls.

Åh men nu vill jag se Kate Middletons brudklänning, så spännande!

Ibland händer det

Jag är en envis person. Jag har dessutom svårt att erkänna när jag haft fel. Nu tänker jag erkänna två saker som jag känt att jag haft fel om. Jag är inte redo för elaka kommentarer om det, utan jag vill bara erkänna.

- Det är ett jävla helvete att flytta med en bebis. Man hinner inte ens hälften av det man hade gjort utan bebis, vilket har lett till att det fortfarande ser ut som att vi flyttade in för en timme sedan. I efterhand kanske vi borde tagit det lugnt och flyttat i höst till exempel, men å andra sidan ville jag verkligen flytta innan E blev större och så att jag kunde börja i föräldragrupp i Stockholm. Det är lätt att vara efterklok, men nu får vi göra det bästa av situationen.

- Det gick inte så bra att börja sockerdetoxa just nu. Dessutom behöver jag ju träna om E ska fortsätta växa såhär, hon ska ju bäras upp och ner för alla tre trappor i kanske ett år till. Och på sockerdetox är det ännu svårare att bygga muskler. Igår kväll var jag så trött och slut i kroppen att jag tog beslutet att skippa lchf och äta lite mer kolhydrater än vad som är tillåtet på den kosten, typ på morgonen och till lunch, och sen äta kolhydratfritt på em/kväll istället. Dessutom ska jag försöka stå emot godissuget och sluta äta kakor och sånt (det går mindre bra...). Jag ska försöka ta minst en timmes promenad om dagen med vagnen och styrketräna lite lätt här hemma samt köra plankan för att bli av med putmagen. Lycka mig till.

Trötthet

Igår kväll började vi med lchf. Jag har, så när som på tre finn crisp, varit utan kolhydrater i typ 16 timmar. Jag är så sjukt sockerberoende just nu så det är inte klokt. För att orka med allt behöver jag liksom det där "knarket" som kallas socker. Jag har tre-fyra tuffa veckor framför mig med sockerdetox nu... Misstänker att huvudvärken kommer ligga i bakgrunden under tiden och att jag kommer vara segare än vanligt.

Den här dagen har varit helt sjuk. E har sovit ungefär en kvart i stöten sen 10, nu är klockan snart 16. Så ni kan ju gissa att jag inte gjort så mycket annat än tagit hand om henne. Mina mjölkresurser förvånar mig ständigt :P När jag inte får plocka iordning i det här kaoset så blir jag helt galen, jag avskyr när det är rörigt och smutsigt, och gör små desperata försök att skapa ordning genom att dammsuga på den golvyta som inte täcks av lådor och grejer som vi inte vet vart vi ska göra av. Jag inser att vi har extremt mycket mindre förvaringsmöjligheter i den här lägenheten. Ingen stor garderob att förvara saker i, inga stora djupa skåp att ha kökselektronik och lakan och handdukar i. Toaletten är mycket mindre, och imorgon kommer en tvättmaskin och tar upp ännu mer plats (den är dock nödvändig...). Jag får en impuls av att ta alla våra grejer och bara slänga ut genom fönstret. Har ni också känslan av att vissa grejer kan man bara inte slänga? Som man fått av någon i present, men som man i själva verket inte riktigt gillar? Jag får så oerhört dåligt samvete att jag nästan börjar gråta när jag tänker på att jag kanske slängt någon sån grej. Eller att jag helst skulle vilja slänga någon sån grej. Men nej, det gör ont i hjärtat när jag tänker på att slänga den, och så får den bo i bananlådorna ett tag till. Som om personen som gav den bryr sig, eller om den nu bryr sig, blir mindre ledsen om presenten ligger i en bananlåda istället för att den kastas. Önskar att jag inte hade såhär himla mycket samvete och inte var så nostalgisk över saker och platser. Om jag inte vore det skulle vår lägenhet innehålla betydligt färre småprylar (och jag skulle kanske inte sakna Uppsala så mycket som jag gör nu).

E sover äntligen, och hon har sovit i åtminstone 20 minuter, kanske kansker sover hon lite längre så jag hinner plocka lite. Helst skulle jag vilja sova, men kan inte med det när jag vet vilket kaos som omger oss. Gud, om jag fick sova ostört skulle jag nog sova i flera dygn, jag lovar.

Vardag och att vakna upp ibland

Det finns en grå vardag i mammaledigheten också, och precis som med jobbvardag och skolvardag så kan man ibland vakna upp och inse hur himla härligt det är, det man gör just nu. Imorse när vi satt och ammade, så kikade jag ner på vårt lilla underverk som låg där och snuttade nöjt och lugnt med slutna ögon och så började jag gråta. Så himla underbar hon är, den här lilla människan. Nu sitter hon bredvid mig i sin regnbågsbody som hon fått av F&P, och suger på sitt pekfinger och dreglar som aldrig förr. Sparkar med sina små fläskiga ben (vi älskar förstås de där små undebart fläskiga bebisbenen!) och gör ljud med sin söta mun som ingen överhuvudtaget förstår något av. Händerna luktar surt av gammal bröstmjölk, men hennes andedräkt doftar som en dröm. Lilla hjärtat.

Mammashopping

Mammaledig = nätshopping. Idag tänkte jag köpa de tjusiga "plastpåsarna" som H&M hade i sin "aids-kollektion", hade de i varukorgen i förmiddags och så bajsade väl E eller något så jag glömde bort alltihop och nu är plastpåsarna slut! Skitarns alltså. Istället har jag nu investerat i nya ansiktsprodukter från DermaNord, vilket jag förstås hade tänkt göra ändå, men nu är det gjort. Uppackandet av flyttkaoset går som ni kanske förstår mindre bra.

Farligt med nätshopping...

Tisdag

Idag är det tisdag, fast det känns som måndag. Måndag var ju söndag...

Helgen har varit så underbar, jag har verkligen kunnat tanka ny energi för att fortsätta "orka vara mammaledig" och börja ta tag i vårt flyttkaos. Att flytta med ett spädbarn i familjen har verkligen varit ett större projekt än vad jag trodde. Hinner aldrig plocka upp något ur lådor eller något sånt, för när hon sover vill jag ju inte hålla på och väsnas och ha mig, och när hon är vaken äter hon eller så vill hon bli vaggad eller lekt med :P Men nu sover hon, och jag tror att jag måste chansa och börja greja lite ändå och hoppas på det bästa.

Idag är dagen då jag ska påbörja "Projekt platt mage". Det kommer att utgöras av lchf-kost och plankan varje dag tills jag ser resultat, sen får vi se hur jag går vidare. Är livrädd för att mina stackars vilsna magmuskler inte kommer hitta tillbaks till varandra, så jag tänker inte göra en endaste sit-ups innan jag vet att de är på plats. Sedan är de sista babykilona på magen envisa, så de kommer jag nog få fajtas mot ett tag.

Nu så, hej flyttkaos.

Västkustskt

Så är vi efter en lång lång bilresa med en del bebisskrik hos mamma o pappa på västkusten. E gillar att åka bil, men då ska det vara med många matpauser :P Jag o J var som två zombies när vi kom fram efter att ha kört bil och tröstat bebis i skift i ca 9 timmar. Väldigt skönt att vara framme, nu har vi två och en halv dag kvar här och det känns så skönt. Alla vill bära och jag har bara E i famnen när vi äter och sover, vilket faktiskt är ganska skönt :)

Framsteg

Igår kväll provade jag att liggamma sista omgången, vilket resulterade i fem timmars sömn för oss båda bredvid varandra, istället för E på mig! Stoooora framsteg :) Sedan blir nog inte min egen sömn så bra än så länge, men det beror nog mest på att jag knappt vågar röra på mig när hon väl somnat. Det släpper väl snart hoppas jag. Nu sover hon i babyskyddet och jag har kunnat äta frukost utan att kasta i mig den, vilket alltid känns som en lyx.

Det är underligt hur okej jag tycker att det känns att gå runt med kläder med kräks på. Tidigare hade det inte känts alls okej, men nu liksom "Jaja, det lär ju komma ännu mer om ett tag så varför byta...". Dock blev jag lite ilsk på henne när hon kräktes på min nya kofta imorse. Men jag får väl skylla mig själv som har den på mig när jag bara går hemma, kanske.

Imorgon åker vi mot västkusten och min familj! Jag saknar dem massor, saknar dem på ett helt annat sätt sedan E kom. Jag vill inte flytta hem igen, men det hade varit väldigt mysigt och skönt att ha dem nära mig just nu. Läste precis i min systers blogg att hon köpt påskägg till hela familjen! Jösses... Tur att någon hinner fixa presenter och mysigheter.

Nymamma

När man är en "nymamma", får man ofta goda råd och får ta del av andras åsikter kring barnuppfostran. Även om man inte aktivt frågar om råd, känner många att de gärna ger små tips och råd ändå, av någon underlig anledning. Jag har ganska svårt att hantera dessa små, självklart välmenande, tips, och blir för det mesta bara irriterad.

Ett hett ämne är huruvida små spädisar ska läras att bli självständiga och sova i egen säng osv. Jag tror inte att min lilla nyföding fattar ett dugg av hur man är när man är självständig, och jag tror inte att hon kommer göra det än på kanske ett år, minst. Därför känns det totalt onödigt att jag ska försöka lära henne att sova i egen säng, när hon ändå sover bäst och lugnast på mig eller J. Detta leder ju också till att både jag och J blir två relativt pigga föräldrar som orkar med henne när hon inte är lugn och glad. Spädbarn är liksom inte gjorda för att vara självständiga, de ska vara beroende av närhet och gråta när de inte får den, det är liksom det som är meningen. "Sagogrynet" skriver jättebra om detta, läs!

När hon äntligen somnat

När man vaggat sin stackars kolikbebis i fyra timmar, och hon äntligen somnat, är det ganska retligt att man bor granne med en flygplats och bebisen blir väckt av ett jetplan...

Dumtankar

Jag kämpar med dumma tankar om att jag inte trivs här (ja vi har bara bott här i två dagar, därav dumma tankar). E och jag kämpar med hennes sömn. Jag hör så väl på hennes gråt och ser på hela hennes kroppsspråk att hon är trött, men ändå somnar hon inte. Hon somnar på mig, jag lägger henne i vår säng, och sen vaknar hon efter fem minuter och skriker. Liksom skriker sådär gnälligt, inte hungerskrik utan gnällskrik. Gnällskrik är det värsta jag vet, det innebär ofta mycket jobb från min sida för att få henne lugn...

Jag är så trött! :( Hur kan en dag med såhär fint väder kännas som en sådan skitdag?

Jag borde verkligen ta tag i det som finns kvar av bebismagen. Jag avskyr den, men jag orkar inte bli av med den för det innebär att jag måste börja träna, och jag känner att jag varken har ork eller lust att börja. Det är ett fullkomligt kaos fortfarande här, med en gnällig bebis blir det inte mycket gjort. Åh huvudvärk, åh trötthet, åh orka...

Landat

Vi har landat (vi som bor nära Bromma flygplats får dra tråkiga flygplatsskämt) i Bromma. Nya sängen är ihopsatt, köksbordet är uppe, men inte mycket mer än så. Här är kaos, och ikväll ska vi bjuda E och J på middag :P De får ta det som det är, huvudsaken är att vi får umgås en stund.

Det känns helskumt att sitta här i den här lägenheten ska jag ärligt säga. Det känns inte som hemma alls, jag hoppas att hemmakänslorna börjar krypa in hos mig efterhand när vi börjar få mer ordning, när alla våra grejer är här (ett lass är kvar i Uppsala fortfarande, vi hade rätt mycket grejer, visade det sig).

E ligger och gapar efter mig i sängen, så jag får väl gå och visa att hon inte är övergiven. Vi har förresten badat idag, och det gick faktiskt över förväntan. Jag menar, hon har badat, förstås. Jag får inte plats i hennes balja, så jag tog en dusch efter att hon badat :)

Chockad

Jag är lite i chock. Vi kom hem för säkert 25 minuter sedan, och E ligger fortfarande i liften och snusar, under filt och i kofta. I vanliga fall skriker hon som en stucken gris när vi har kommit upp i lägenheten efter en barnvagnstur, men nu ligger hon alltså kvar. Det är nu jag får panik, borde jag också sova nu? Passa på liksom, för tänk om hon inte somnar sen ikväll om hon sover nu. Men jag försöker att inte tänka så, hon somnar nog. Jag vill helst inte sova på dagen, är så lätt att vända på dygnet och det vill jag verkligen inte. Jag vill orka gå ut på dagen, få det där viktiga ljuset och låta E få det också.

Jag har tagit min sista promenad i Uppsala idag. Det är sorgligt, jag är oerhört platsnostalgisk till skillnad från J. Kommer sakna Uppsala massvis, och vill helst ta "en sista promenad" i alla delar av stan.

Ikväll blir det packning hela kvällen. Och imorgon är det alltså dags för Stockholm. Jag är jättenervös, om jag ska vara helt ärlig...

Dop eller inte dop, skulle kunna vara frågan...

Varken jag eller J är kristna, därför har vi aldrig ens funderat kring om E ska döpas eller inte. Det är ganska främmande för oss båda, precis som att när vi ska gifta oss inte kommer att bli vigda av en präst i en kyrka. En tjej vars blogg jag läser, Cecilia Blankens, skriver om att de ska döpa sin dotter i kyrkan men att de "egentligen är rätt främmande för Jesus-prylen". Vissa kanske tycker att det är okej, men jag kan känna att det vore ganska respektlöst att döpa E, om vi inte tror på det som prästen läser upp och känner oss bekväma och hemma med "Jesus-prylen". Jag tror inte en sekund på att Gud skapade världen på 7 dagar, eller att Maria födde Jesus bara sådär en natt. Både jag och J betalar visserligen skatt till kyrkan, men jag känner ändå inte att jag har någon rätt att utnyttja kyrkan som en tjusig och pampig lokal för att mitt barn ska få ett namn (för det är den innebörden som det skulle ha för oss, det andra, att hon blir medlem i Svenska Kyrkan och Guds barn, spelar ingen roll för oss). Ett namn har hon redan, genom att vi skickat in papper till Skatteverket. Det känns som ett hyckleri att göra något annat, och jag hoppas att kyrkan bryr sig om ifall man är troende eller inte, att det är viktigt för dem. Jag går i kyrkan kanske en gång om året, oftast på jul, och det är för att min mamma ofta sjunger i kyrkokören och för att det är vackert. Jag vet inte om ni förstår vart jag vill komma, det blev lite rörigt kanske. Jag kommer inte att aktivt gå ur kyrkan, jag tycker de gör bra grejer, men jag kommer inte att tvinga på E en tro som jag själv inte tror på. Hon får gärna döpa sig när hon blir äldre, eller bli buddhist eller något annat. Fram tills dess heter hon det hon heter ändå, och vi kommer ha tre namnfester för henne, så hon kommer bli ordentligt välkomnad till världen trots uteblivet kyrkobesök.

Esmes mamma skriver bra om detta i sin blogg, jag tycker precis som hon.

Hon sover fortfarande

E:s mat håller snart på att hitta ut av sig själv, så snart får jag väl väcka henne, vilket ju känns helt galet bakvänt för ofta är ju det enda jag vill att hon ska sova, men vad gör man? Stolt mamma är jag åt henne åtminstone, som sover så länge!

Plötsligt händer det

E har sovit i en och en halv timme i vår säng nu, jag har hunnit duscha, ätit frukost, skapa en ny blogg, blogga, borsta tänderna... Ja, det är inte klokt vad jag har hunnit mycket. Sedan jag fick barn har jag lärt mig att göra saker i superfart, jag äter snabbare än J, jag duschar i rekordfart, jag går jättesnabbt, jag somnar mycket snabbare. Det är liksom nödvändigt för att helt enkelt hinna med saker och ting, om jag inte åt snabbt skulle jag aldrig hinna få i mig en hel portion mat, eller hela frukosten. Om jag inte gick jättesnabbt ibland skulle E skrika mycket längre och mycket högre.

Jag borde börja packa lite tror jag. Imorgon ska ju allt flyttas, och knappt en sak är nedpackad... Allt går så mycket smidigare om det mesta är nedpackat redan. Sist vi flyttade från lägenheten med den underbara terassen, minns jag att jag sprang omkring och slängde ner saker i plastkassar i sista sekunden. Plastkassar som knappt nu, tre år senare, är uppackade. Så får det inte bli imorgon. Börja packa innan lillhjärtat därinne vaknar, alltså.

Kompis

I flera dagar har jag gått omkring och sjungit på en Petter-låt, Det går bra nu, tror jag den heter. Det enda jag kan är "Pengar rullar in som de ska det går bra nu". Om och om igen, samma mening. Tröttsamt.

Nytt nytt nytt

Imorgon är första dagen på resten av ditt liv. Så brukar det ju låta var och varannan dag för många som envisas med att jämt tänka positivt, men imorgon är det något speciellt i mitt liv. Imorgon börjar Stockholmslivet.

Imorgon tar jag och J med oss lilla E och så småningom även lilla käten och flyttar till Stockholm. Lilla jag. Jag kan knappt tro att det är sant. På något sätt har jag lyckats ta mig hit där jag är nu, någonstans inom mig känns det som att jag fortfarande är 15 år och ska börja första dagen på gymnasiet (i jättestora Uddevalla...), i ny svart JC-tröja och superbleka jeans med bara en ficka på (den andra var bortsprättad, det var jätteinne!). Om någon sagt till mig att jag om tio år skulle vara förlovad med den finaste mannen på jorden, ha världens vackraste unge tillsammans med honom, gemensam ekonomi med gemensamma lån, sötaste käten och världens bästa liv, då hade jag inte trott på den personen. Inte jag, hur skulle det gå till? Men på något vis, har jag tagit mig hit alldeles på egen hand. Och är så lycklig.

Och livrädd förstås, imorgon börjar ju Stockholmslivet...