Varken jag eller J är kristna, därför har vi aldrig ens funderat kring om E ska döpas eller inte. Det är ganska främmande för oss båda, precis som att när vi ska gifta oss inte kommer att bli vigda av en präst i en kyrka. En tjej vars blogg jag läser, Cecilia Blankens, skriver om att de ska döpa sin dotter i kyrkan men att de "egentligen är rätt främmande för Jesus-prylen". Vissa kanske tycker att det är okej, men jag kan känna att det vore ganska respektlöst att döpa E, om vi inte tror på det som prästen läser upp och känner oss bekväma och hemma med "Jesus-prylen". Jag tror inte en sekund på att Gud skapade världen på 7 dagar, eller att Maria födde Jesus bara sådär en natt. Både jag och J betalar visserligen skatt till kyrkan, men jag känner ändå inte att jag har någon rätt att utnyttja kyrkan som en tjusig och pampig lokal för att mitt barn ska få ett namn (för det är den innebörden som det skulle ha för oss, det andra, att hon blir medlem i Svenska Kyrkan och Guds barn, spelar ingen roll för oss). Ett namn har hon redan, genom att vi skickat in papper till Skatteverket. Det känns som ett hyckleri att göra något annat, och jag hoppas att kyrkan bryr sig om ifall man är troende eller inte, att det är viktigt för dem. Jag går i kyrkan kanske en gång om året, oftast på jul, och det är för att min mamma ofta sjunger i kyrkokören och för att det är vackert. Jag vet inte om ni förstår vart jag vill komma, det blev lite rörigt kanske. Jag kommer inte att aktivt gå ur kyrkan, jag tycker de gör bra grejer, men jag kommer inte att tvinga på E en tro som jag själv inte tror på. Hon får gärna döpa sig när hon blir äldre, eller bli buddhist eller något annat. Fram tills dess heter hon det hon heter ändå, och vi kommer ha tre namnfester för henne, så hon kommer bli ordentligt välkomnad till världen trots uteblivet kyrkobesök.
Esmes mamma skriver bra om detta i sin blogg, jag tycker precis som hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar