Trötthet

Igår kväll började vi med lchf. Jag har, så när som på tre finn crisp, varit utan kolhydrater i typ 16 timmar. Jag är så sjukt sockerberoende just nu så det är inte klokt. För att orka med allt behöver jag liksom det där "knarket" som kallas socker. Jag har tre-fyra tuffa veckor framför mig med sockerdetox nu... Misstänker att huvudvärken kommer ligga i bakgrunden under tiden och att jag kommer vara segare än vanligt.

Den här dagen har varit helt sjuk. E har sovit ungefär en kvart i stöten sen 10, nu är klockan snart 16. Så ni kan ju gissa att jag inte gjort så mycket annat än tagit hand om henne. Mina mjölkresurser förvånar mig ständigt :P När jag inte får plocka iordning i det här kaoset så blir jag helt galen, jag avskyr när det är rörigt och smutsigt, och gör små desperata försök att skapa ordning genom att dammsuga på den golvyta som inte täcks av lådor och grejer som vi inte vet vart vi ska göra av. Jag inser att vi har extremt mycket mindre förvaringsmöjligheter i den här lägenheten. Ingen stor garderob att förvara saker i, inga stora djupa skåp att ha kökselektronik och lakan och handdukar i. Toaletten är mycket mindre, och imorgon kommer en tvättmaskin och tar upp ännu mer plats (den är dock nödvändig...). Jag får en impuls av att ta alla våra grejer och bara slänga ut genom fönstret. Har ni också känslan av att vissa grejer kan man bara inte slänga? Som man fått av någon i present, men som man i själva verket inte riktigt gillar? Jag får så oerhört dåligt samvete att jag nästan börjar gråta när jag tänker på att jag kanske slängt någon sån grej. Eller att jag helst skulle vilja slänga någon sån grej. Men nej, det gör ont i hjärtat när jag tänker på att slänga den, och så får den bo i bananlådorna ett tag till. Som om personen som gav den bryr sig, eller om den nu bryr sig, blir mindre ledsen om presenten ligger i en bananlåda istället för att den kastas. Önskar att jag inte hade såhär himla mycket samvete och inte var så nostalgisk över saker och platser. Om jag inte vore det skulle vår lägenhet innehålla betydligt färre småprylar (och jag skulle kanske inte sakna Uppsala så mycket som jag gör nu).

E sover äntligen, och hon har sovit i åtminstone 20 minuter, kanske kansker sover hon lite längre så jag hinner plocka lite. Helst skulle jag vilja sova, men kan inte med det när jag vet vilket kaos som omger oss. Gud, om jag fick sova ostört skulle jag nog sova i flera dygn, jag lovar.