För ett år sedan



I vecka tre, kanske...? Ovetandes.



För nästan exakt ett år sedan var livet i magen alldeles nytt. Jag minns hur mina bröst plötsligt gick upp en hel storlek, och hur jag kände mig "konstig" på något vis. Vi visste ju inte helt säkert, men anade ju att nu kanske det hade hänt på riktigt. Jag trodde att det skulle bli så svårt att få barn, men så vips, på absolut första försöket, så hände det. De där första veckorna, innan man kan göra ett test, var så jobbiga. Vi var på bröllop och så tog ju J sin examen och det dracks champagne. Minns att jag var rädd för missfall "om det fanns något där", men ändå inte ville hålla på och få folk att tro något om det nu inte var något. Så jag drack lite ändå, och det gick ju bra visade det sig. Minns hur jag i mitten av juni, kissade på den där lilla stickan (sticka 1 av 3 på 5 dagar...), blundade i några minuter, och sedan tittade på den. Jag visste liksom att det skulle vara två streck, men blev ändå chockad och alldeles stel i kroppen när jag såg dem. Låste upp toalettdörren och ropade på J, och så visade jag honom stickan med de två strecken. Vi tittade på varandra och sedan stod vi och kramades i säkert fem minuter. Där stod vi två, nyförlovade, och helt plötsligt, gravida! Hela den veckan, fram tills att min familj kom hem, kändes alldeles overklig. Vi gick bara runt och väntade på att få berätta, det kändes som att jag skulle spricka av den här stora hemligheten som vi bar på.

Minns allas miner när vi äntligen fick berätta det. Så häftigt, älskade familj! Mormor, morfar, mostrar, det är ni nu. Åh, så fantastiskt det är. Det största som hänt mig, det här att få barn. Det förändrar allt, kärleken till henne, det går inte att förklara. Allt tillsammans med J, min bästa vän, aldrig aldrig vill jag vara utan dig.