Ensamt



Här hänger jag, typ jämt.



Det är rätt ensamt ibland, det här livet som mammaledig. Långa dagar i soffan framför tvn eller datorn, vi ammar ungefär varannan timme skulle jag tro och då är det enklast i tv-soffan. Försöka få i mig själv mat när hon slumrar, matcha in promenader när hon kanske är lite trött, byta femtielva bajsblöjor, vagga bort magont, prata i sängen, prata i knäet, sjunga och dansa, leka i babygym, sitta babysitter när jag försöker hinna göra annat som att diska, städa, packa upp flyttlådor... Vissa dagar känns allt skit, saknar mitt utan-barn-liv massvis. Vissa dagar är så himla underbara. Gemensamt för alla dagar är att jag ofta gråter för att hon är så himla fin, och att hon är min bara min.

Det känns så tabu att tycka att det är trist att vara hemma med sitt barn. Jag och J pratar mycket om det, men att prata med andra känns ganska främmande. Jag saknar att prata med såna som är i samma period i livet som jag är, eller som åtminstone har barn i samma ålder som E. Imorgon är det dags för föräldragrupp på bvc, och jag är dönervös, för jag vill verkligen träffa andra och så är jag rädd att det inte finns några som jag funkar med.