Alltid när vi är på promenad oroar jag mig för att E ska börja gråta tröstlöst och att jag inte kan ta upp henne och trösta henne, att folk ska titta på oss och tycka att jag är en dålig mamma som låter mitt barn gråta och att E ska bli förstörd för livet och aldrig mer känna tillit till mig för att jag inte tillfredsställde hennes behov när hon grät. Ja, lite överdrivet kanske, men sådär går mina mammatankar när de får fritt spelrum.Ikväll ska vi promenera till Alvik, möta upp J och så ska vi hämta upp ett babygym jag köpt på Blocket. Ett "Lilla spöket Laban-gym" blev det, känns som ett fynd för 200 kr :) Det är i vilket fall som helst ganska långt dit vi ska, och då börjar mina funderingar kring om hon ska börja gråta osv osv... Oroar ihjäl mig och vill nästan inte gå ut alls. Längtar tills E kan hålla huvudet helt stabilt och börjar kunna sitta lite själv, så att vi kan använda sittdelen på vagnen, hon vill ju liksom vara med hela tiden. Skittrist att ligga nere i liften i mörkret och glo.
Tänk att tår kan vara så söta:)
SvaraRaderaKänner igen det du beskriver och har sett på vänner att dom också lider när bebisen gråter i vagnen, så jag tror inte att du är ensam om dom här tankarna! För mig har bärselen blivit oumbärlig på vagnspromenaderna, för bara Esme får komma upp i den brukar hon lugna sig, och i bästa fall duger vagnen en stund senare igen. En annan fördel är ju att det är varmt nu, så om ditt lilla mirakel blir förtvivlad i vagnen kan du ju ta upp henne och så kan ni kanske sätta er någonstans en stund.
SvaraRadera